Vid vårt senaste spaningsmöte i SNITTS omvärldsbevakningskommitté lyftes frågan: Hur rustade är vi egentligen för ett allt mer diversifierat innovationsfinansieringslandskap?
Vi samlade innovationsrådgivare, forskningsstöd och andra nyckelaktörer från lärosäten runt om i landet – tillsammans med vår gäst Anna‑Karin Alm från NanoLund vid Lunds universitet – för att förstå vad som händer när finansieringskartan ritas om, och vad det betyder för oss som ska stötta forskare och innovation.
Vill du hellre lyssna till en sammanfattning? Då hittar du den här
Segment 1: Att sätta scenen – NanoLund och finansieringsdjungeln
Vi börjar i Lund. Vår gäst, Anna‑Karin Alm, har länge arbetat i gränslandet mellan akademi och industri, både på Malmö universitet och Lunds universitet, med fokus på samverkan och innovationsarbete.
I dag är hon verksam i NanoLund – ett strategiskt forskningsområde i nanoteknik och nanovetenskap med runt 260 forskare och cirka 160 doktorander, tvärs över tre fakulteter: ingenjörsvetenskap, naturvetenskap och medicin.
NanoLund bygger en stark community kring halvledarteknologi, renrumskapacitet och avancerad forskningsinfrastruktur som Lund Nano Lab och Lund Nano Characterization Labs. Här drivs också Vinnova‑finansierade kompetenscentrum tillsammans med industripartners som Ericsson, Saab, Sandvik, Alfa Laval och Tetra Pak.
Genom Anna‑Karins ögon ser vi ett finansieringslandskap där:
- EU-medel är helt centrala – med många forskare som har ERC‑finansiering, och där både ERC och EIC erbjuder instrument som kopplar excellent forskning till innovation.
- Stiftelser som Knut och Alice Wallenberg och Novo Nordisk‑fonden erbjuder proof‑of‑concept‑medel och pionjäranslag med stor potential, men också hög komplexitet.
- Lokala, regionala och interna medel kompletterar bilden – samtidigt som de egna VFT‑medlen relativt sett tappar i vikt när andra finansieringsmöjligheter växer.
Hon pekar också ut tre större tendenser:
- EIC “goes ARPA” – med program managers som nyckelpersoner och relationstunga, långsiktiga processer.
- Skiftet mot utmaningsdriven innovation, där program utgår från konkreta definierade challenges med tydliga stopp och go‑punkter.
- Nya SFO:er och excellenskluster där miljöer förväntas omfatta hela kedjan från forskning och teknikutveckling till innovation, entreprenörskap, kapitalattraktion och storskaligt nyttiggörande.
Samtidigt ser vi att forskare möter allt fler rådgivare och finansiärer, med ökande komplexitet som följd, och ett växande behov av tydliga finansieringsstrategier – både för forskning och innovation.
Segment 2: Whispers from the future – svaga signaler och spaningskortet
Efter den här inramningen gick vi över till kärnan i SNITTS omvärldsbevakningskommitté: svaga signaler – eller som vi formulerade det: “whispers from the future”.
Vi använder ett enkelt signalspaningskort där varje spaning utgår från en källa – en artikel, ett citat, en bok eller en händelse – och besvarar tre frågor:
- What - Vad är det vi ser?
- What if – vad händer om signalen förstärks?
- Why - Varför spelar det roll för forskare och innovationsstöd?
Som exempel tog sammankallande för kommittén upp ett case som fick henne att studsa i soffan: det amerikanska skobolaget Allbirds, som köptes upp och sedan annonserade en pivot från skor till AI‑relaterad beräkningshårdvara – varpå aktien rusade med 700 procent.
För oss blev det en berättelse om hur kapital kan om allokeras extremt snabbt till heta områden som AI, långt innan det finns verklig kompetens, tillgångar eller intäkter på plats.
Det väcker frågor som:
- Hur hjälper vi forskare och startups att särskilja verkligt bäriga AI‑projekt från ren hype?
- Vilken kompetens behöver vi bygga upp för att kvalitetsgranska AI – tekniskt, etiskt och affärsmässigt?
- Och vad betyder det för due diligence och tillsyn, när bolag kan byta affärslogik över en natt?
Vi påminde oss om att syftet med spaningar inte är att ha rätt om framtiden, utan att våga vidga blicken, vara kreativa och få syn på nya möjligheter och risker – för att öka vår beredskap.
Segment 3: Spaningsgalleriet – vad ser vi i systemet?
Efter genomgången av metoden öppnade vi vårt “spaningsgalleri”. Var och en hade med sig en kort spaning, kopplad till forsknings- och innovationsfinansiering. Här är några av de mönster som trädde fram.
- Från teknik till systeminnovation
En tydlig slutsats är skiftet från enskilda smarta tekniska lösningar till systeminnovation. Vi ser större program, fler aktörer, mer fokus på missioner och samhällsutmaningar som klimat, hälsa, säkerhet och resiliens.
Det innebär att forskare måste positionera sina idéer i större sammanhang – ekosystem, värdekedjor och policylandskap – inte bara beskriva sin teknik. Och stödfunktionerna behöver hjälpa dem just med detta: att sätta sin idé i kontext och bygga rimliga vägar från proof‑of‑concept till implementerbarhet i komplexa system.
- Nya roller för innovationskontoren
Flera deltagare beskrev hur innovationskontoren håller på att byta skepnad:- Från enskild rådgivning till matchmaking mellan forskare, industri, offentlig sektor och finansiärer.
- Från fokus på enstaka projekt till strategisk orkestrering av portföljer och styrkeområden.
- Från att vara finansieringsguider till att bli översättare och strateger, som hjälper forskare att navigera mellan juridik, policy, beteende, affärslogik och teknik.
Det förändrar också våra egna arbetsroller i grunden: vi går in i ett nybyggarläge där strukturerna inte är färdigbyggda, samtidigt som kraven ökar och kompetensprofilerna breddas.
- EU, PoC och behovet av ny kompetens
Vi ser ett växande tryck på att söka ERC, EIC och andra avancerade EU‑instrument, inte minst olika former av proof‑of‑concept‑finansiering.
Samtidigt är upplevelsen att:- det är nästan omöjligt för en enskild forskare att skriva konkurrenskraftiga ansökningar till de mest avancerade instrumenten helt själv, oc
- dagens innovationsstöd inte fullt ut är riggat för att kombinera forskningsfinansieringslogik och innovationslogik i dessa ansökningar.
Det leder till praktiska frågor som: - Behöver vi ta in externa konsulter i större utsträckning – och hur gör vi det på ett klokt sätt.
- Hur bygger vi upp intern kompetens så att vi kan stötta forskare systematiskt med EU‑ansökningar, från impact‑plan till exploateringsstrategi?
- Geopolitik, “säkra länder” och ägandefrågor
Andra spaningar lyfte hur nya lagar, regler och ett skarpare säkerhetspolitiskt läge påverkar vilka vi kan samarbeta med och hur. Vi behöver i allt högre grad förhålla oss till “säkra länder” och EU‑interna lösningar, både vad gäller data, infrastruktur och partnerskap.
Det väcker frågor om:- internationella samarbeten och vilka miljöer vi kan släppa in i våra mest känsliga projekt,
- ägande och exits – om det alltid är önskvärt att strategiska deep tech‑bolag säljs utanför Europa,
- och hur vi stärker europeisk kapacitet inom t.ex. chips, nano, batterier och AI‑infrastruktur.
- Privata finansiärer, filantropi och fördelningen av kapital
Vi pratade också om den ökande rollen för privata finansiärer och filantropi – stiftelser, donationer och hybridkapital – och hur detta påverkar innovationssystemet.
Det kopplar till större förmögenhetsförflyttningar, bland annat att kvinnor kommer att äga en allt större del av kapitalet inom en nära framtid, vilket i sin tur kan påverka vilka typer av satsningar som prioriteras – till exempel mer filantropiskt kapital in i forskning och nyttiggörande.
Vi diskuterade också hur social innovation under lång tid tvingats vara kreativ i skarven mellan bidrag, affärslogik och samhällsnytta – och vad mer teknikorienterad innovation kan lära av dessa erfarenheter.
- Komplexiteten i kedjan – och risken med “bubblor”
Slutligen återkom bilden av en komplex och gigantisk kedja: från grundforskning via testbäddar, infrastruktur, PoC, scaling‑partners och kapital, till nyttiggörande och policyförändring.
Allt oftare organiseras detta i stora satsningar, kluster och program – bubblor som kräver avancerad styrning, ansökningar, rapportering och uppföljning. Risken vi såg var:- att vi lägger oproportionerligt mycket tid på att samverka, koordinera och rapportera,
- att ägande och ansvar blir otydligt i mycket komplexa strukturer,
- och att själva nyttiggörandet riskerar att tappa fart om ingen tydligt driver det framåt.
Frågan vi lämnade till oss själva var: Hur kan vi konsolidera, skapa synergier mellan bubblorna och undvika att innovation försvinner i administrationsbruset?
Segment 4: Vad betyder det här för oss – från spaning till uppdrag
Utifrån alla de här spaningarna försökte vi landa i vad det betyder för oss – och framför allt: vad vi behöver göra nu.
Några centrala spår växte fram i samtalet:
- Bygga en gemensam logik mellan forskning och innovation
Vi behöver bli bättre på att se forsknings- och innovationsrådgivning som två sidor av samma mynt. Det handlar om att:- stötta forskare med sammanhängande finansieringsstrategier, där forskningsmedel och innovationsinsatser planeras tillsammans,
- koppla impact‑tänk från första ansökan, även när medlen formellt är “ren” grundforskning.
- Höja kompetensen – särskilt kring EU och PoC
En tydlig prioritering är att bygga mer systematisk kompetens för:- avancerade EU‑ansökningar (ERC, EIC m.fl.),
- proof‑of‑concept‑instrument och hur de kan växlas mot nationella och regionala program,
- och hur impact, exploatering och innovationsdelar skrivs så att de faktiskt håller måttet internationellt.
Det kan handla både om intern utveckling, nya samarbeten mellan Grants Office och innovationskontor, och – där det behövs – strategisk användning av externa experter.
- Tydligare dialog med Vinnova och andra finansiärer
Gruppen formulerade också ett slags uppdrag till Vinnova och andra: att hjälpa oss att se våra blinda fläckar, till exempel genom att:- synliggöra vanliga brister i ansökningar,
- erbjuda riktad kapacitetsbyggnad kring de typer av program där vi som system ofta faller kort,
- och bidra till att professionalisera ekosystemet så att kvaliteten på projekten fortsätter att stiga.
Vi ser redan att projekt som får strukturerat stöd ofta blir tydligt starkare – utmaningen är att sprida den utvecklingen bredare.
- Finansiera innovationskontoren genom impact‑delen
En annan tråd handlade om hur vi säkrar att innovationskontoren får en naturlig plats i finansieringskedjan, till exempel genom att:- koppla delar av deras finansiering till impact‑delar i forskningsprojekt,
- och därmed göra innovationskontoren till en självklar del av hur lärosäten levererar på nyttiggörandeuppdraget, inte ett sidospår vid sidan av forskningen.
- Göra tillsammans – inte uppfinna egna öar
Kanske den starkaste slutsatsen var vikten av att jobba tillsammans: att utnyttja att vi är olika, med olika styrkeområden, storlek och regionala kontexter, och bygga:- gemensamma finansieringsgrepp,
- gemensamma lärmiljöer kring EU, PoC och impact,
- och en kultur där vi aktivt delar mönster, drivkrafter och “lessons learned” mellan våra miljöer.
Det handlar inte om att hitta på ständigt nya modeller, utan om att göra mer av det som redan fungerar – i större skala, tillsammans.
- Från insikt till handling – och den mänskliga dimensionen
Till sist landade vi i insikten att mycket av detta inte är helt nytt. Vi har anat det länge. Men nu behöver vi gå från att förstå till att göra.
I en tid där AI tar över mycket av det rent tekniska finns tecken på att det mellanmänskliga arbetet – att bygga förtroende, förståelse och samskapande – kan få högre status. Det gäller både i projekten och i våra egna roller. Vi såg också att Sverige har en möjlighet, och kanske ett ansvar, att stärka vårt demokratiska innovationssystem i det här landskapet.
Så, om vi återvänder till vår grundfråga: Hur rustade är vi?
Det ärliga svaret är kanske: inte fullt ut ännu – men vi bygger.
Vi ser:
- Ett finansieringslandskap i snabb förändring,
- växande krav på systemperspektiv, impact och samverkan,
- och en tydlig rörelse där innovationskontor, forskningsstöd och finansiärer behöver hitta nya sätt att spela ihop.
Samtidigt har vi:
- en stark vilja att jobba tillsammans,
- ett växande gemensamt språk för svaga signaler, trender och drivkrafter,
- och en insikt om att det inte räcker med att förstå – vi måste också agera.
Vår förhoppning är att SNITTS omvärldsbevakningskommitté kan vara en plats där vi både fångar whispers from the future och översätter dem till konkret handling – lokalt på våra lärosäten, och nationellt tillsammans med finansiärer och andra aktörer.
Tack för att du har läst den här sammanfattningen av vårt spaningsmöte i SNITTS omvärldsbevakningskommitté.
