Senaste spaningen: Implementeringskunskap

Lyssna till en sammanfattning av referatet här

Implementering – från forskning till faktisk användning

Hur ser vi till att forskningsbaserade lösningar inte bara utvecklas, utan också kommer till användning? Det var utgångspunkten för det senaste spaningsmötet i SNITTS omvärldsbevakningskommitté, där temat var implementeringskunskap.

Implementering handlar om hur kunskap och nya lösningar tas upp i befintliga organisationer och verksamheter. Det breddar perspektivet på innovation bortom kommersialisering och startups och väcker frågor om hur vi skapar förutsättningar för att forskning ska göra nytta i praktiken.

Kommitténs uppgift är inte bara att fånga upp vad som händer i omvärlden, utan att se mönster och fundera på vad de kan betyda för oss som arbetar med innovationsstöd. Under mötet diskuterade vi därför både enskilda spaningar och vad som framträder när vi lägger dem bredvid varandra.

Diskussion – implementering börjar tidigare

En av de tydligaste förflyttningarna i diskussionen var att implementering inte längre bara kan ses som något som sker efter att projekt är avslutade eller lösningar har utvecklats. I stället behöver frågor om användning och nytta finnas med redan från början. Hur kan vi utveckla forskning och innovationsinsatser i en riktning som styr mot slutanvändarnas behov? Och hur får vi med de organisationer som senare ska ta emot och använda resultaten?

Det ställer nya krav på hur samarbeten utformas. Relevanta parter behöver mötas tidigt, och det behöver finnas en förståelse för olika organisationers uppdrag, mål och tidsperspektiv. Akademin och industrin arbetar exempelvis på olika sätt, med skilda drivkrafter och förutsättningar. Att skapa fungerande samarbeten handlar därför inte bara om att sammanföra rätt teknisk kompetens, utan också om att bygga relationer och hitta gemensamma arbetssätt.

Samtidigt finns det utmaningar när projektfinansieringen tar slut. Vem tar då ansvar för att driva resultaten vidare? Övergången från samverkansprojekt till affär eller annan långsiktig användning är inte självklar. Förkommersiell upphandling lyftes som ett möjligt verktyg för att stödja utvecklingen och skapa en väg mot tidig implementering.

Upphandling blev också en viktig del av den gemensamma diskussionen. Även om det finns etablerade ramverk kan osäkerhet kring hur de ska tolkas göra att möjligheterna inte tas till vara. Flera i gruppen lyfte behovet av att innovationsrådgivare får bättre kunskap om upphandling och vet vart de kan vända sig för stöd. Här finns också en möjlighet att lära av andra aktörer, exempelvis genom att ta kontakt med Upphandlingsmyndigheten och undersöka vilka gemensamma forum och initiativ som finns.

En annan fråga var hur vi skapar förutsättningar för att innovationer ska kunna tas emot och användas. Det räcker inte att utveckla en lösning – den mottagande organisationen behöver också ha kapacitet att ta emot den, och ofta vara med att skapa eller ändra lösningen för att skapa långsiktig nytta. Det handlar både om resurser, kompetens och förmågan att förändra arbetssätt. Även de som utformar policy och finansieringsmodeller behöver förstå dessa förutsättningar.

Finansiärer har samtidigt en viktig roll i att påverka vilken riktning utvecklingen tar. När finansiering styr mot vissa mål kan den också bidra till att implementering prioriteras. Här kan innovationsstödet vara en röst för att implementeringsperspektivet ska få större utrymme i utformningen av finansiering och villkor.

Men det finns också en avvägning att göra. Tydligare ramar kan skapa bättre förutsättningar för att resultat ska komma till användning, men hur säkerställer vi samtidigt att det finns utrymme för oväntade upptäckter? För akademin är det viktigt att inte tappa den öppenhet som gör att ny kunskap kan uppstå i oväntade riktningar. En alltför styrd process kan missa innovationspotential.

Insikter och medskick – vad ser vi mellan spaningarna?

När vi satte spaningarna i relation till varandra framträdde några gemensamma signaler. De handlar inte om enskilda verktyg eller lösningar, utan om hur vi som innovationsfrämjare kan bidra till att forskning och innovation får större genomslag.

Implementering behöver finnas med från början.
Om forskning ska komma till användning behöver vi involvera dem som har behov av, eller ska använda, resultaten tidigare i processen. Det handlar om att gå från att se implementering som ett avslutande steg till att låta användarnas behov och förutsättningar påverka hur arbetet utformas redan från start.
Mottagarkapacitet är en del av innovationsarbetet.
Vi behöver rikta uppmärksamheten mot både den som utvecklar en lösning och den organisation som ska dra nytta av den. En innovation kan vara välutvecklad utan att förutsättningarna för att använda den finns på plats. Det väcker frågor om hur vi kan stötta organisationer att bygga upp sin mottagarkapacitet och hur detta perspektiv kan få större utrymme i finansiering och policy. Att hitta rätt innovationspartner bland möjliga parter kan också avgöra innovationens värde och framgång.
Vår roll handlar allt mer om att koppla ihop människor och kompetenser.
Rätt teknisk kunskap är viktig, men räcker inte. Förmågan att skapa relationer, förstå olika perspektiv och hjälpa parter att hitta gemensamma vägar framåt blir allt viktigare. Innovationsrådgivaren behöver kunna röra sig mellan olika organisatoriska logiker och veta när andra kompetenser behöver involveras. Det gör också de mjuka färdigheterna till en central del av professionens utveckling.
Vi behöver bli bättre på att använda varandras kunskap.
Det finns mycket att lära mellan lärosäten och innovationskontor, men också från andra organisationer som arbetar med exempelvis upphandling och implementering. I stället för att varje aktör ska hitta sina egna lösningar behöver vi oftare sätta oss vid samma bord, synliggöra vilken kompetens som finns och identifiera hur vi kan komplettera varandra. Gemensamma forum och europeiska ramverk kan ge stöd för ett sådant arbetssätt.
Vi behöver söka kunskap utanför våra egna sammanhang.
En konkret lärdom från diskussionen var betydelsen av att faktiskt ta kontakt. Osäkerhet kring exempelvis upphandling kan göra att vi undviker ett område, trots att det finns aktörer som kan hjälpa oss att förstå det bättre. Att sträcka ut handen, ställa frågor och bygga relationer kan vara ett första steg mot både ny kunskap och nya samarbeten.

Tillsammans pekar dessa signaler mot en utveckling där innovationsrådgivning i allt högre grad handlar om att skapa förutsättningar för samarbete och användning. Det innebär också att vi behöver vara tydliga med vårt eget uppdrag och samtidigt förstå vad de organisationer vi samarbetar med vill uppnå.

Att ta med sig framåt

Mötet gav ingen färdig modell för hur implementering ska gå till. Däremot blev det tydligt att frågan behöver hanteras bredare än inom det enskilda forskningsprojektet. Strukturer, finansiering, mottagande organisationer och relationer mellan människor påverkar alla möjligheten att gå från kunskap till användning.

För oss inom innovationsstödet väcker det frågor om vilken kompetens vi behöver utveckla, vilka aktörer vi behöver lära känna bättre och hur vi kan samarbeta mer över organisationsgränserna.

Det finns mycket kvar att utforska. Men en sak är tydlig: vi behöver inte ha all kunskap själva. En viktig del av vårt uppdrag är att veta vilka frågor vi ska ställa, vilka människor vi behöver samla och hur vi tillsammans kan skapa bättre förutsättningar för att forskning och innovation ska komma till nytta.

Referenser/länkar från spaningskorten:

Johanna Edborg 8 oktober, 2026 Omvärldsbevakningskommittén